Jag blev fullkomligt vettskrämd när väckarklockan ringde högt och bröt min sömn. Jag såg mig irriterat omkring efter den, medan jag gäspade - och fann den utom räckhåll för mig. 

Pappa ville att jag skulle gå till jobbet idag.
Med en uppgiven suck slängde jag av mig täcket, och lät den kalla luften i rummet omsluta mig. Jag hade lämnat fönstret öppet inatt, eftersom att jag inte trott att sommarnätter kunde vara så här kalla. Men tydligen.
Väckarklockan stod i hörnet av mitt rum, och jag tryckte av larmet med foten innan jag skyndade mig in i badrummet. En kall dusch skulle säkert väcka mig.
"Taylor, som du förstår kan jag inte längre låta dig arbeta här."
Jag öppnade chockat munnen för att protestera, men jag fann ingenting att säga.
Jag hade varit i tid i dag, och utfört mitt arbete felfritt.
"Vad har jag gjort för fel?", stammade jag tillslut.
Min chef, Dennis som han hette, snurrade ett halvt varv på sin stol medan han drog en
lång suck. Jag väntade otåligt på hans svar.
"Din attityd avskräcker kunderna", svarade han mig tillslut.
Jag suckade långsamt, när skulle jag lära mig? Jag bet mig hårt i läppen, medan jag funderade.
"En gammal dam var mycket upprörd igår efter att du hade kallat henne bitch."
"Hon var en bitch", protesterade jag.
"Men hon var även en dyrbar kund."
Jag slog frustrerat ut med händerna.
"Kärringen kallade mig för slampa", utbrast jag.
Dennis rätade på sig i stolen, och lutade sig fram över skrivbordet emellan oss.
"Du är avskedad."
"Jag lovar att bättra mig, snälla!", bönade jag desperat.
Jag kunde inte förlora jobbet nu. Det skulle vara det tredje jobbet jag förlorade på två månader, och mina föräldrar skulle bli vansinniga.
"Taylor, du kan gå nu."
Så nonchalant han behandlade mig!
Desperat lutade jag mig över skrivbordet, och gav honom ett brett leende samtidigt som
jag lät mina händer glida över hans bröstkorg.
"Taylor, ut från mitt kontor nu genast!", röt han.
Jag ryggade undan från honom, slet åt mig min handväska och lämnade kontoret med skyndande steg.
Solen bländade mig så fort jag steg ut genom porten till biblioteket, och jag fiskade snabbt
upp mina solglasögon ur handväskan. New Yorks gator var som vanligt fyllda med jäktande människor, som knappt hade en aning om var de skulle, medan jag trängde mig förbi dem. Jag skyndade mig fram, medan jag desperat sökte efter en tom gata där jag skulle kunna andas ut. Tillslut fann jag en till synes tom restaurang, det fick duga. En klocka plingade gällt när jag slog upp dörren in till den lilla lokalen, där endast ett par få gäster satt ner vid de små borden. Jag gick fram till disken, där en kort man stod ensam.
"En kaffe, tack", beställde jag kort.
"Hur vill du ha det?"
"Överraska mig", tyckte jag och räckte över honom en sedel.
"Behåll växeln."
Jag lutade mig mot disken och såg mig omkring i restaurangen medan jag väntade på kaffet.
Väggarna var av tegel, och golvet av sten. Ett par få tavlor täckte väggarna, och på borden låg små servettdukar. Annars var stället mycket stökigt och smutsigt, och jag antar att det var anledningen till brist på kunder.
"Varsågod", sade mannen plötsligt bakom mig och räckte mig kaffet.
"Tack", svarade jag och tog emot muggen.
Sedan gick jag fram till ett litet bord nära ett fönster, där jag slog mig ned.
Kaffet smakade inget vidare, så det slutade med att jag inte drack det och istället
bläddrade fram och tillbaka i en tidning som låg på bordet, utan att riktigt bry mig om
vad som stod i den.
"Hej", hälsade någon plötsligt och drog ut stolen mitt emot mig.
Jag såg upp på den svarthåriga tjejen med kletigt rött läppstift och en lite för stor
jeansjacka. Hon log stort och sträckte fram en hand.
"Cat heter jag, kan jag slå mig ner här?"
"Eh, ja visst", svarade jag förvånat, och skulle precis ta hennes hand när hon drog åt sig den igen. Hon slog sig snabbt ner på stolen.
"Så vad heter du?"
"Taylor."
"Ska du dricka det där kaffet eller?", frågade hon.
"Nej", svarade jag.
Hon nickade och drog åt sig muggen innan hon girigt klunkade i sig kaffet. Jag såg häpet på.
"Ursäkta, men jag har inte druckit något på hela dagen, jag har inte så mycket pengar", flinade hon när hon druckit upp kaffet på endast ett par få sekunder.
"Så vad förde dig hit egentligen? Jag menar du ser inte ut som den sorten som besöker sådana här restauranger", flinade hon.
Jag log. Jag gillade faktiskt Cat, så jag bestämde mig för att vara ärlig.
"Jag vet inte vad jag ska ta mig till, snart finns det inget arbete kvar för mig", suckade jag när jag hade berättat hela historien för henne. Hon skakade på huvudet.

 
"Jag vet hur du känner, samma sak hände mig."
Jag nickade, och bet mig i läppen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.
"Du kanske redan förstår vad jag arbetar med?", frågade hon efter en stund.
Jag skakade på huvudet, och hon såg ner på sina bara ben, medan hon smackade med läppstiftet. Jag väntade. 
"Jag säljer mig", suckade hon tillslut.